De mest kända verserna och fraserna av Federico García Lorca
Topp 3 enligt 90 röster från personer: Gråten börjar / av gitarren. · Jag vill inte se den! · Om jag dör, lämnar jag balkongen öppen.. (Uppdaterad 20 juli 2019.)
Lorcas verser som halva världen kan utantill, från zigenarballaderna till Bernarda Albas hus, var och en med sin egen bok eller verk.
Automatiskt översatt (original på Español). Se originalet
Topp 12
-
1
Gråten börjar / av gitarren.
"Gitarren", i Poema del cante jondo (1931).
-
2
Jag vill inte se den!
"Det utspillda blodet", andra delen av Llanto av Ignacio Sánchez Mejías (1935).
-
3
Om jag dör, lämnar jag balkongen öppen.
"Farväl", i sånger (1927).
-
4
Det kommer att ta lång tid att födas, om den föds, / en andalusier så klar, så rik på äventyr.
Avslutningen av Llanto av Ignacio Sánchez Mejías (1935).
-
5
Cordova. / Långt borta och ensam.
"Hästmanssång", i Sånger (1927).
-
6
Grön, jag älskar dig grön. / Vindgrönt. Gröna grenar.
Början av "Somnambulistromanen", i Gypsy Ballads (1928).
-
7
Klockan fem på eftermiddagen.
Refrängen av "The fuck and the death", i Llanto av Ignacio Sánchez Mejías (1935).
-
8
Månen kom till smedjan / med sin tuberose rörelse.
"Romance of the moon, moon", dikten som öppnar Romancero gypsy (1928).
-
9
Tyst, sa jag! Tysta!
Bernardas order till sina döttrar, i The House of Bernarda Alba (1936).
-
10
New Yorks gryning har / fyra kolumner av silt.
"The Aurora", i Poet i New York (utgiven 1940).
-
11
Den mest fruktansvärda av alla känslor är känslan av att ha dött hopp.
Ungkarlen Doña Rosita (1935).
-
12
Teater är poesi som lämnar boken och blir mänsklig.
Från en intervju 1936 om hans idé om teater.
Hur är denna ranking ordnad? Genom folks röster: varje ▲ lägger till en poäng och varje ▼ tar bort en. Vem som helst kan rösta och lägga till det som saknas.
Saknas något?
Kommentarer (9)
«A las cinco de la tarde», se me pone la piel de gallina.
Faltan cosas de Bodas de sangre y de Yerma, no todo es poesía.
Lo de «Si muero, dejad el balcón abierto» es precioso.
Córdoba, lejana y sola... qué belleza.
En el instituto nos hicieron aprender el Romance sonámbulo de memoria, aún me acuerdo.
Bonita selección.
«Verde que te quiero verde», la sabe toda España.
Lorca es el poeta más grande de nuestra lengua, y lo mataron.
El Llanto por Ignacio Sánchez Mejías me pone los pelos de punta.